Att leva med små barn är som att befinna sig mitt i en virvelvind. Dagarna går snabbt men samtidigt långsamt, nätterna är vakna och trötta på samma gång, och känslorna pendlar från skratt till frustration inom loppet av minuter. Mitt i allt detta pågår livet, fullt av skrik, kramar, matfläckar, leenden och tårar. Det är en tid som på många sätt känns oändlig, men som i efterhand visar sig vara kortare än man någonsin trodde.
Små ögonblick med stora känslor
Det är lätt att glömma bort att småbarnsåren är fyllda av små ögonblick som i själva verket bär stor betydelse. Det första gången barnet klappar händerna. Det där ögonblicket då hen kramar dig utan att du bad om det. Ljudet av barnafötter mot golvet en tidig morgon. De små stunderna passerar ofta obemärkta medan man håller på att torka en spilld kopp mjölk eller försöker få på ytterkläder i hallen. Men det är just dessa ögonblick som samlas till ett mönster av vardagskärlek, även om de inte alltid känns magiska när de händer.
Att vara närvarande mitt i kaoset
Det talas mycket om att vara närvarande, att fånga stunden, att njuta medan barnen är små. Men det är inte alltid så enkelt. När vardagen består av tvättberg, konflikter om strumpor och eviga diskussioner om vilken mugg som ska användas till frukost kan det kännas långt till mindfulness och tacksamhet. Ändå finns det något djupt värdefullt i att ibland stanna upp och bara se på sitt barn. Att påminna sig om att även den mest röriga morgon bär på kärlekens spår. Att trots tröttheten ändå vara den trygga famn barnet söker.
Förändringen som aldrig annonseras
Småbarnsåren är en tid av ständig förändring. Det som är sant idag kan vara över imorgon. Favoritleksaker byts ut, rutiner behöver justeras och det lilla barnet utvecklas i en rasande takt. Mitt i allt detta hinner man sällan reflektera över hur snabbt det går. Föräldrarollen växer fram i takt med barnet och det är lätt att fastna i det praktiska. Men ibland märker man att något har förändrats. Plötsligt behövs inte nattningen längre. Plötsligt klär sig barnet själv. Och man undrar hur det gick till. När skedde det egentligen? Ofta kommer insikten först efteråt.
Trötthet och tacksamhet i samma andetag
Det finns ett särskilt sorts utmattning som hör till småbarnstiden. Den sorten som sätter sig i både kropp och själ. Men det finns också en särskild sorts tacksamhet. Den tacksamhet som uppstår när man ser sitt barn sova efter en lång dag. När man får höra ett skratt som kommer från hjärtat. När man förstår att det här livet, mitt i all röra, är fyllt av mening. Det ena utesluter inte det andra. Man kan vara trött och lycklig samtidigt. Man kan längta efter egentid och samtidigt inte vilja missa en sekund.
Det som gör tiden busbra
Busiga stunder. Oväntade kommentarer. Kramar som kommer mitt i stressen. Det är det som gör småbarnstiden till något alldeles unikt. Det är inte ordningen, rutinerna eller perfektionen som skapar minnena. Det är ögonblicken när barnets ögon glittrar av förväntan. När man själv skrattar fast man egentligen bara vill sova. När man hittar glädje i det lilla, i det enkla, i det äkta. Det är det som gör att tiden med små barn, trots alla utmaningar, ändå är något av det mest meningsfulla man kan få vara med om.
Att få vara en del av ett barns värld är ett privilegium. Även när det är stökigt. Även när man är trött. Och kanske är det just i de stunderna, när man minst anar det, som tiden faktiskt står still. För att sedan springa iväg igen. Och lämna oss med minnet av ett barn som en gång var litet, och ett hjärta som växt sig lite större.
Jag heter Frida och är småbarnsförälder med passion för vardagslivets stora och små ögonblick. Här på Busbra.nu delar jag tankar, tips och erfarenheter från livet med barn – ärligt, varmt och med glimten i ögat. Målet är att skapa en plats där vi föräldrar kan känna igen oss, hitta stöd och kanske till och med skratta lite mitt i kaoset.